Vi har en stolt storebror här hemma, för det mesta är han världens underbaraste med bebisarna. Han är framme vid spjälsängen om någon gråter och säger "jag eee här, o mamma också eee här" och flera gånger om dagen kollar han med kärlek i ögonen på nån av dem och säger "åååhhh... han e en bebis" eller "stackars liten" när någon gråter. Idag har han fått testa att sitta och hålla i dem med kuddar som stöd och det tyckte han var häftigt :) Men sen har det också varit lite jobbigt för att vi inte varit i samma tempo som tidigare, mitt liv har verkligen kretsat enbart kring Nathan och att underhålla honom men nu fungerar det ju inte så längre. Tycker så synd om min lilla stora kille för att vi inte kan göra lika mycket i kul, hänga hela dagen i parken, springa runt och leka osv osv för det är två små pluttar här som behöver massor av mammas uppmärksamhet...

 

Även om han verkar vara världens gladaste och nöjdaste över sina små brorsor så märker jag att han börjar bli lite galen här hemma för att han är understimulerad och det gör ont i mammahjärtat! Vi leker Träd Fu Tom (från barnkanalen) nästan hela dagen, vi använder magi för att lösa massa problem, Nathan gör rörelserna och så har vi med alla gubbarna hela tiden :p Men han har ju inte 100% av uppmärksamheten längre vilket känns lite trist... Det är precis det jag kände när jag funderade på syskon, att jag var så nöjd med att kunna ge Nathan all min uppmärksamhet. Men samtidigt så känns det som att syskon är det bästa man kan ge sitt barn om man har den möjligheten! Jag som vuxit upp med fullt hus hemma och det har varit underbart, Andres som har en del minnen av att alltid ha fått leka själv osv eftersom han vuxit upp utan syskon... Ja jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta men det är helt enkelt en liten inre konflikt, känns lite jobbigt just nu fast jag vet att det kommer bli så underbart! Grejen är att nu när Cameron och Damien är så små och ömtåliga är det mest att vakta så att Nathan inte råkar ramla över dem eller något, precis som man fick vakta med Elliot när Nathan var liten. Men om ett år kommer de springa runt här alla tre och ha hur kul som helst tillsammans <3

 

I alla fall, Nathan åkte iväg med sin extramormor Åsa igår eftermiddags ut till landet och stannar där till söndag. Saknar honom men samtidigt är jag glad att han får vara ute och leka massor och ha någons fulla uppmärksamhet hela tiden. Vet att han alltid har det så bra med henne, känns tryggt även om mammaoron alltid finns där, och jag frågade honom om han ville dit och han sa att det ville han :) Känns bra att han får njuta av sommaren lite nu i det sista! <3 Dessutom har Cameron och Damien som hittills verkligen varit lugna varit väldigt krävande ända sen Nathan gick igår, jag hade verkligen tänkt vila ut igår eftersom Nathan sovit så lite sista tiden och sova med bebisarna, men nej då! De turades om att gråta hela eftermiddagen och även hela morgonen och förmiddagen idag (lördag), de vill båda ligga i famnen men det är ju väldigt svårt just eftersom de är två. Så det var verkligen tur att Nathan fick komma iväg och ha kul istället <3<3

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)