Okej så sist jag skrev var nästan precis två år sen (!!), hur snabbt går tiden. Ändå ser man att det är besökare här inne varje dag, vad är ni för några freaks som lyckas hitta hit?! Väldigt skumt... Men men. Jag älskar att ha bloggen att gå tillbaka och läsa i, och tycker att det är synd att jag inte skrivit mer. Men livet kommer emellan I guess. Vad har hänt sen sist, ja vad har inte hänt kan man fråga sig, för precis allt har i princip hänt haha. Aylin får väl ändå vara som det största som hänt de senaste två åren, min lilla prinsessa! Hon är fullkomligt underbar, världens lättaste lilla bebis, una bendición total, en riktig välsignelse. 

 

Jag blev sugen på att skriva då jag läste lite som min syrra skrivit, även om ingen läser så är det så skönt, att skriva som att en riktar sig till någon, även om den någon är en själv. Jag har fullt upp som vanligt. Imorse såg jag en video på Facebook om en typ av depressionsyndrom som går ut på att en bara har så mycket energi och inte vet vad en ska göra av den, eller typ måste se till att göra något hela tiden för annars känns det inte bra. Kände igen mig lite grann i att jag har så mycket som jag vill, ofta så bara kliar de i kroppen för att jag vill hinna så mycket. Har framförallt sen i höstas (men egentligen sen alltid) kört på i 180. Dvs jag har till exempel alltid pluggat samtidiigt som jag varit mammaledig, eller jobbat samtidigt som jag skött barnen, i somras läste jag en kurs om Koranen, nu när jag började jobba 100% så pluggade jag samtidigt 50 % på spanska C-kursen och så hade jag barnen själv all den tid jag inte jobbade. Ja och så var jag högravid också ja. (!?) Det gick ändå! Effektiv som få iallafall, aldrig slötitta på tv, ligga och scrolla på telefonen osv. MEN det som är negativt, och som jag börjar känna av lite nu är att jag har lite svårt att vara IN THE MOMENT.

 

Aylin föddes alltså för 3 månader sen, jag hade med mig kurslitteratur till BB och deltog därifrån i ett obligatoriskt forum, låg alltså med Aylin i famnen och analyserade litteratur med kurskamraterna, och jo det är något jag är stolt över, tycker jag är grymt duktig osv osv men samtidigt hallååååå varför var jag tvungen att göra det för?! Kunde självklart ha sagt ursäkta men jag ska bara föda lite barn här så jag fixar det sen, såklart skönt att ha det gjort dock. Sen har jag fortsatt med spanskan med Aylin, har gått jättebra då hon för det första sovit mycket och också varit världens gladaste och nöjdaste. Nu har jag dock haft några veckor utan plugg under julen och tiden går ju ändå om man säger så. Aylin är mera vaken nu, och kräver mer såklart, sen har hon börjat sova sämre vilket troligtvis bidrar till att jag börjat känna mig lite smått konstig om dagarna, sömnbrist är inte min favorit. De som dock tar mest av min energi är twinsen. Dom är craaazy. Mina vackra, stora, smarta killar. Hallå kolla hur små dom var sist jag bloggade, bebisar! Nu är dom 2 1/2 år och ja dom är a handfull om man säger så, latinogener deluxe, dom är så impulsiva, passionerade (jo faktiskt), alltså dom är jätteglada och hysteriskt ledsna och skitarga, aldrig nåt emellan. Iallfall så tar dom grymt på krafterna då de ägnar sig mycket åt att slå skiten ur varandra eller storebror, kasta saker, klättra, försöka hitta eventuella faror och skrämma livet ur mig osv. Sen är det a l d r i g tyst en sekund, de är väldigt olika Nathan. T.ex. när jag läser en bok så sitter de inte och lyssnar utan de skriker "ahhh" eller "iiih" bara sådär utan nån anledning (för säkerhetsskull?) och så ett litet hopp och skutt i soffan och ja, ni fattar. Dom är vilda som bara den. Älskar det på sätt och vis, för dom är friska, glada, har energi och egen vilja, precis som små barn ska vara, men samtidigt tar det såååå mycket på min energi. När vi är hemma några dagar så tröttnar jag på min egen röst och att höra mig själv säga "nej, sluta, stop, snälla, inte, lägg av", när de kastar, slår, biter osv. Kan poängtera att mitt tålamod alltid varit en av mina främsta egenskaper, enligt mig själv, men att det börjar tappas här med :D

 

Iallafall, det jag ville komma till var att nu efter nyår blev Aylin sjuk i RS-viruset (exakt samma som twisnen hade exakt två år tidigare i Ecua) och fick läggas in på sjukhuset här i fem dagar. Fem dagar var det bara hon och jag, på ett litet rum, en säng, en stol, tv, lite filmer och en bok (hann såklart lägga ner en historiebok i väskan, utifall att, men jag läste inte många sidor kan jag säga). Förutom att det var jobbigt att se lillan dålig (men hon togs om hand på bästa sätt så jag behövde inte vara orolig), så var det så skönt. Det var konstigt men jag tyckte inte det var jobbigt att bara vara. Om vi hade varit hemma hade jag haft tusen saker att göra, även om killarna varit på förskolan, hinna med: städa, laga mat, tvätta, sortera, träna osv osv. men här fanns inget att göra. Gjorde lite benböj och tåhäv, slökollade på tv, somnade med Aylin i famnen, kollade på gamla favoritfilmer... Och tiden gick ändå. Det enda som saknades var en dusch (!!), rena kläder och lite extra snacks. Så en kan säga att det blev som lite semester för mig, första gången utan killarna mer än dagtid sen förra sommaren, och första gången någonsin jag var borta från dom så länge. Saknaden kom krypande efter några dagar, en sån där klump-i-halsen och tomt-i-magen-saknad, men annars var det faktiskt skönt att bara vara. 

 

Sen jag kom hem, för en och en halv vecka sen, så har allt kännts lite tyngre på något sätt. Jag är lite tröttare, fighten i mitt huvud känns lite mer, ibland får jag superenergi och flyger runt här hemma, städar, fixar, planerar (jag har så mycket jag vill göra, så lite tid) men ibland tycker jag det är jobbigt att bara gå upp ur sängen och börja dagen, blir liksom besviken när jag blir väckt på morgonen, vill bara sova. Låter ju lite som depression ellerhur? Tänker på utmattningssyndrom, ibland känner jag mig bara lite konstig, inte riktigt som mig själv, har märkt att jag har lite svårt att få fram ordentligt vad jag vill säga ibland (kan också bero på att jag bara pratar med barn hela dagarna, så är inte van haha). Och visst vore det jäkligt konstigt om jag i n t e blev utmattad nångång?! För det här är jäkligt utmattande må jag säga. Tror iofs att det mest beror på att Aylin sovit sämre sen vi kom hem, och att jag påverkas av sömnbristen, men kan också ha och göra med just att jag stannade upp en stund, fick den där lilla pausen, och insåg att wow allt måste inte gå i 180 hela tiden... Fast det är ju just det som det måste nu :D Den här videon om den här depressionen kopplad till överpresentation (typ) fick mig iallafall att känna igen mig, i att jag har så mycket jag vill göra, prestera, få gjort, men samtidigt tycker jag inte att jag bedömer mig själv som dålig om jag inte skulle lyckas. Jag tänker mig att det är grymt att jag gör allt som jag gör, men att om det inte går så vore det snarare normalt och inget annat. 

 

Jag har en del tankar om det här med att hela tiden vilja bli en bättre version av sig själv, t.ex. jag har så mycket jag vill lära mig, så mycket att läsa, t.ex. nu börjar jag läsa portugisiska bara för att jag v i l l lära mig det, vill ordna massa här hemma, bli mer vältränad osv osv. Samtidigt har jag ju läst en del om buddhism (såklart) och jag gillar tanken om att "I want happiness", ta bort, I och want så är det enda som är kvar lycka. Och så är det kanske. Ibland stör jag mig på folk i min närhet som bara "är", som inte vill förbättras och lära sig mer, och förändra osv. men samtidigt kanske det kan vara något bra. Det är så dubbelt det där, med att vilja förbättra och förändra, och att nöja sig med det man är och har, det finns något bra och dåligt i båda. Brukar prata med mina elever om det... Iallafall, nu har jag svammlat en massa här, det var på tiden det! Nu är det dock dags att SÄTTA IGÅNG igen, hämta grabbarna på förskolan och upp i 180 igen. Idag har jag faktiskt sovit en timme med Aylin på förmiddagen och tagit en koffeintablett därefter, känner mig... jäkligt trött och seg faktiskt haha. Men förhoppningsvis kan det vända med lite frisk luft (iofs var det 15 grader här inne imorse så rättså friskt, WTF?!). 

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)