Instagram är fortfarande kopplat, perfekt med lite bilder. Här är från idag, egentid i form av tandläkarbesök. Ska inte älta det men är jäkligt bitter över att ingen förklarade hur illa ställt det var med min tand i våras, då hade jag 100% dragit ut den bara, nu har jag spenderat över 10,000 kr på en och samma tand (????) och skiten är fortfarande inte klar :(

 

Både mamma och jag var sugna på köpemat när jag var färdig men hade ju såklart inte tagit med mig kortet så bara hem och käka broccolisoppa från frysen, har börjat laga massa mat när jag väl lagar och frysa in matlådor, nu sen Aylin föddes och det är bland det bästa jag gjort. Utan mat fungerar jag inte, blir inte heller att jag lagar riktig mat till mig själv vid lunch utan trycker i mackor och chips så det är perfekt att ta en matlåda. Sen gick vi till Maxi och jag köpte pepsi (jo jag har dragit ner rejält på det, drack en burk varje dag i början av hösten, men är fortfarande lika sugen, det går inte över!) och nutella-semlor. Hallå ja, grymt bra kombo, så jäkla gott, hm tryckte i mig båda två! Sen har jag tagit lite kort på Aylin, gör ju månadskort med blommor men det var så jäkla svårt att få till en trea så jag nästan gav upp. Skrynkliga lakan också men men, vad ska man göra, söt var hon iallafall :) 

 

Sen har vi suttit och pluggat lite portugisiska, hade några små uppgifter till nästa vecka, men mina böcker har inte kommit ännu. Fick för mig förra sommaren att jag ville lära mig portugisiska och nu kom den viljan tillbaks innan jul och så kom jag in på en nybörjarkurs under våren. Alltså, portugisiska är ungefär lika likt spanska som danska skulle jag säga, så jag kan ju förstå, speciellt om någon pratar långsamt. Men däremot att prata går ju inte, uttalet är lite svårt att få till men det ska nog gå, och så plugga in alla fraser som är annorlunda än på spanska. Känner mig motiverad iallafall! Kollar på grymma videos på Youtube, känns mycket lättare att lära mig portugisiska från spanskan, just för att de är så lika, men på universitetet blir det ju från svenska och engelska, aja får se hur det går! Nu kommer mamma straxt och lämnar grabbarna, hon hämtar idag, så skönt att slippa iväg med lillan.

 

 

Okej så sist jag skrev var nästan precis två år sen (!!), hur snabbt går tiden. Ändå ser man att det är besökare här inne varje dag, vad är ni för några freaks som lyckas hitta hit?! Väldigt skumt... Men men. Jag älskar att ha bloggen att gå tillbaka och läsa i, och tycker att det är synd att jag inte skrivit mer. Men livet kommer emellan I guess. Vad har hänt sen sist, ja vad har inte hänt kan man fråga sig, för precis allt har i princip hänt haha. Aylin får väl ändå vara som det största som hänt de senaste två åren, min lilla prinsessa! Hon är fullkomligt underbar, världens lättaste lilla bebis, una bendición total, en riktig välsignelse. 

 

Jag blev sugen på att skriva då jag läste lite som min syrra skrivit, även om ingen läser så är det så skönt, att skriva som att en riktar sig till någon, även om den någon är en själv. Jag har fullt upp som vanligt. Imorse såg jag en video på Facebook om en typ av depressionsyndrom som går ut på att en bara har så mycket energi och inte vet vad en ska göra av den, eller typ måste se till att göra något hela tiden för annars känns det inte bra. Kände igen mig lite grann i att jag har så mycket som jag vill, ofta så bara kliar de i kroppen för att jag vill hinna så mycket. Har framförallt sen i höstas (men egentligen sen alltid) kört på i 180. Dvs jag har till exempel alltid pluggat samtidiigt som jag varit mammaledig, eller jobbat samtidigt som jag skött barnen, i somras läste jag en kurs om Koranen, nu när jag började jobba 100% så pluggade jag samtidigt 50 % på spanska C-kursen och så hade jag barnen själv all den tid jag inte jobbade. Ja och så var jag högravid också ja. (!?) Det gick ändå! Effektiv som få iallafall, aldrig slötitta på tv, ligga och scrolla på telefonen osv. MEN det som är negativt, och som jag börjar känna av lite nu är att jag har lite svårt att vara IN THE MOMENT.

 

Aylin föddes alltså för 3 månader sen, jag hade med mig kurslitteratur till BB och deltog därifrån i ett obligatoriskt forum, låg alltså med Aylin i famnen och analyserade litteratur med kurskamraterna, och jo det är något jag är stolt över, tycker jag är grymt duktig osv osv men samtidigt hallååååå varför var jag tvungen att göra det för?! Kunde självklart ha sagt ursäkta men jag ska bara föda lite barn här så jag fixar det sen, såklart skönt att ha det gjort dock. Sen har jag fortsatt med spanskan med Aylin, har gått jättebra då hon för det första sovit mycket och också varit världens gladaste och nöjdaste. Nu har jag dock haft några veckor utan plugg under julen och tiden går ju ändå om man säger så. Aylin är mera vaken nu, och kräver mer såklart, sen har hon börjat sova sämre vilket troligtvis bidrar till att jag börjat känna mig lite smått konstig om dagarna, sömnbrist är inte min favorit. De som dock tar mest av min energi är twinsen. Dom är craaazy. Mina vackra, stora, smarta killar. Hallå kolla hur små dom var sist jag bloggade, bebisar! Nu är dom 2 1/2 år och ja dom är a handfull om man säger så, latinogener deluxe, dom är så impulsiva, passionerade (jo faktiskt), alltså dom är jätteglada och hysteriskt ledsna och skitarga, aldrig nåt emellan. Iallfall så tar dom grymt på krafterna då de ägnar sig mycket åt att slå skiten ur varandra eller storebror, kasta saker, klättra, försöka hitta eventuella faror och skrämma livet ur mig osv. Sen är det a l d r i g tyst en sekund, de är väldigt olika Nathan. T.ex. när jag läser en bok så sitter de inte och lyssnar utan de skriker "ahhh" eller "iiih" bara sådär utan nån anledning (för säkerhetsskull?) och så ett litet hopp och skutt i soffan och ja, ni fattar. Dom är vilda som bara den. Älskar det på sätt och vis, för dom är friska, glada, har energi och egen vilja, precis som små barn ska vara, men samtidigt tar det såååå mycket på min energi. När vi är hemma några dagar så tröttnar jag på min egen röst och att höra mig själv säga "nej, sluta, stop, snälla, inte, lägg av", när de kastar, slår, biter osv. Kan poängtera att mitt tålamod alltid varit en av mina främsta egenskaper, enligt mig själv, men att det börjar tappas här med :D

 

Iallafall, det jag ville komma till var att nu efter nyår blev Aylin sjuk i RS-viruset (exakt samma som twisnen hade exakt två år tidigare i Ecua) och fick läggas in på sjukhuset här i fem dagar. Fem dagar var det bara hon och jag, på ett litet rum, en säng, en stol, tv, lite filmer och en bok (hann såklart lägga ner en historiebok i väskan, utifall att, men jag läste inte många sidor kan jag säga). Förutom att det var jobbigt att se lillan dålig (men hon togs om hand på bästa sätt så jag behövde inte vara orolig), så var det så skönt. Det var konstigt men jag tyckte inte det var jobbigt att bara vara. Om vi hade varit hemma hade jag haft tusen saker att göra, även om killarna varit på förskolan, hinna med: städa, laga mat, tvätta, sortera, träna osv osv. men här fanns inget att göra. Gjorde lite benböj och tåhäv, slökollade på tv, somnade med Aylin i famnen, kollade på gamla favoritfilmer... Och tiden gick ändå. Det enda som saknades var en dusch (!!), rena kläder och lite extra snacks. Så en kan säga att det blev som lite semester för mig, första gången utan killarna mer än dagtid sen förra sommaren, och första gången någonsin jag var borta från dom så länge. Saknaden kom krypande efter några dagar, en sån där klump-i-halsen och tomt-i-magen-saknad, men annars var det faktiskt skönt att bara vara. 

 

Sen jag kom hem, för en och en halv vecka sen, så har allt kännts lite tyngre på något sätt. Jag är lite tröttare, fighten i mitt huvud känns lite mer, ibland får jag superenergi och flyger runt här hemma, städar, fixar, planerar (jag har så mycket jag vill göra, så lite tid) men ibland tycker jag det är jobbigt att bara gå upp ur sängen och börja dagen, blir liksom besviken när jag blir väckt på morgonen, vill bara sova. Låter ju lite som depression ellerhur? Tänker på utmattningssyndrom, ibland känner jag mig bara lite konstig, inte riktigt som mig själv, har märkt att jag har lite svårt att få fram ordentligt vad jag vill säga ibland (kan också bero på att jag bara pratar med barn hela dagarna, så är inte van haha). Och visst vore det jäkligt konstigt om jag i n t e blev utmattad nångång?! För det här är jäkligt utmattande må jag säga. Tror iofs att det mest beror på att Aylin sovit sämre sen vi kom hem, och att jag påverkas av sömnbristen, men kan också ha och göra med just att jag stannade upp en stund, fick den där lilla pausen, och insåg att wow allt måste inte gå i 180 hela tiden... Fast det är ju just det som det måste nu :D Den här videon om den här depressionen kopplad till överpresentation (typ) fick mig iallafall att känna igen mig, i att jag har så mycket jag vill göra, prestera, få gjort, men samtidigt tycker jag inte att jag bedömer mig själv som dålig om jag inte skulle lyckas. Jag tänker mig att det är grymt att jag gör allt som jag gör, men att om det inte går så vore det snarare normalt och inget annat. 

 

Jag har en del tankar om det här med att hela tiden vilja bli en bättre version av sig själv, t.ex. jag har så mycket jag vill lära mig, så mycket att läsa, t.ex. nu börjar jag läsa portugisiska bara för att jag v i l l lära mig det, vill ordna massa här hemma, bli mer vältränad osv osv. Samtidigt har jag ju läst en del om buddhism (såklart) och jag gillar tanken om att "I want happiness", ta bort, I och want så är det enda som är kvar lycka. Och så är det kanske. Ibland stör jag mig på folk i min närhet som bara "är", som inte vill förbättras och lära sig mer, och förändra osv. men samtidigt kanske det kan vara något bra. Det är så dubbelt det där, med att vilja förbättra och förändra, och att nöja sig med det man är och har, det finns något bra och dåligt i båda. Brukar prata med mina elever om det... Iallafall, nu har jag svammlat en massa här, det var på tiden det! Nu är det dock dags att SÄTTA IGÅNG igen, hämta grabbarna på förskolan och upp i 180 igen. Idag har jag faktiskt sovit en timme med Aylin på förmiddagen och tagit en koffeintablett därefter, känner mig... jäkligt trött och seg faktiskt haha. Men förhoppningsvis kan det vända med lite frisk luft (iofs var det 15 grader här inne imorse så rättså friskt, WTF?!). 

Min stora lilla kille, igår var vi på treårskontrollen. Visste ju redan vikt och längd då jag kollat det själv, en liten grabb är han fortfarande men det var ju inget nytt ;) Han följer iaf samma kurva sen han var 1,5 år så det går åt rätt håll iallafall. Han var superduktig på att rita och sköterskan blev chockad när han ritade hela familjen där med armar, ben, ögon och mun :) Talet var bra men han har lite konstigt uttal vilket han även har på spanska, det är som att han har en egen dialekt på båda språken vilket är rätt kul, är dock säker på att detta kommer fixa sig med tiden, det är ju inte lätt att ha två språk när man är så liten så jag känner ingen stress. Sen fick han prata om några kort med bilder, hoppa jämfota och allt gick bra :) Snart är det dags för Nathan att flytta upp på storbarnsavdelningen på fsk också, han håller på med inskolning nu och verkar trivas jättebra. Själv tycker jag det känns trist då jag verkligen älskar de pedagoger han har nu men det är ju ett måste såklart. 

Haft en helt underbar förmiddag med mina små hjärtan! Dom är bara så sjukt fina och underbara, snälla små killar! De är verkligen glada 99% av tiden, bara leenden hela tiden så fort man kollar på dom :) Lite gnäll när de är trötta och då är det bara att lägga dem så somnar de glada :) Såklart blir det ibland lite jobbigt men för det mesta är de bara så lätta små bebisar! Nu efter vi lämnat på fsk fick de gröt och sen har jag hållt på och fixat i köket, städat, diskat o lagat mat medan de suttit i babysitter och babygym. Berättar allt jag gör medan jag gör det och snackar med dom och de är bara överlyckliga! Nu somnade de för en halvtimme sen och jag har ätit lunch i lugn och ro. De brukar inte sova så länge dock så straxt lär en av dem vakna men så länge de är glada är det ju bara underbart! 

Damien är redan proffs på att ligga på mage då han vänt sig om själv i 3 veckor nu och gör de hela tiden, Cameron tycker det är lite jobbigare fortfarande ;) Igår vände han sig om själv några gånger men det är inte så lätt ännu ;) Kul att se hur olika de ändå är i utvecklingen de små. 

 

Har eventuellt spenderat morgonen med att fota småttingarna i en hög av storebrors alla gamla skor. Är man instagramnörd så är man. Alla brukar säga ååååhh men gud vad mycket skor när de ser Natys samling som står framme för att den är så fin. Men det är i princip bara ett par skor i varje storlek han haft, nån storlek kanske man kunde hoppat över egentligen men ändå. Eftersom vi inte köpt nästan några kläder alls till Nathan har vi istället valt skor som vi gillar, då det är svårare att ärva. Och nu har vi som tur två små killar som får ta över alla dessa skor! Kan tipsa om Jordan skorna med spännen, de är sjukt snygga och barnen kan ta på sig de själv, dessutom kostar de bara 350 spänn :) Nathan har ett par som han haft som förskoleskor så de är rejält slitna nu och så de svarta på bilden som han hade förra hösten. Okej men jag hade inte tänkt sätta mig och blogga om skor nu vad hände...

 

Skickat iväg nyblivna treåringen till fsk och lovat McDonalds efter skolan :) Nu håller jag på att laga mat och medan jag väntar har jag tryckt i mig all tårta som blev över från kalaset igår. Ska få upp lite bilder därifrån med :) Båda små killarna sover samtidigt nu! Mycket ovanligt, så jag passar på att blogga lite. Har dock väldigt mycket jag vill "passa på" att göra, laga mat, äta, träna och duscha. Och så städa lite. Så jag återkommer senare! 

 

Ja så blev det snöpremiär för säsongen, snöat hela morgonen här utanför. Med tanke på att jag vet att vintern blir kort för mig i år så kan jag gärna acceptera snö och kyla :) Har haft en mysig vecka med grabbarna, Andres har jobbat från morgon till kväll så vi har knappt setts, lite jobbigt att inte kunna tex tvätta och sånt när jag måste vara själv med alla barnen hela tiden men men.... Jag och Nathan har bakat hela veckan inför söndagens kalas så hela frysen är snart full. Bakade kanelbullar för andra gången i mitt liv. Och så imorse så tänker jag från ingenstans fasen också, glömde ju att pensla med ägg innan de gräddades! Och sen när jag var påväg hem från fsk, men vad faasen inget pärlsocker hade jag på heller. Inte konstigt att de bullarna inte såg någe roliga ut haha. De smakade dock helt okej ;) Gjorde även en variant med nutella i, ännu godare! Det är kul att baka men det dumma är att jag är ofta slarvig med recept och mått, vilket funkar i matlagning men inte direkt i bakning, där är det ju mycket viktigare för att det ska bli rätt konsistens etc.

 

Den här månaden har jag bestämt att vi inte får köpa hem något som kakor, chips, choklad o ha hemma i veckorna för jag käkar helt enkelt upp det. Chips vaarje dag, älskar ju det! Men det blir liksom som tvångs, bara för att jag vet att det finns så bara mååste jag trycka i mig det direkt, spara, vad är det? Sen har jag bestämt att jag inte får äta något mellan frukost och lunch för då börjar jag med småätandet och sen blir det ingen riktig mat osv, har funkar bra då jag äter lunch vid 11 ^^ Bara ett glas cola per dag också! Det blir till lunchen vilket är perfekt för då ser inte Nathan det och man slipper den striden ;) För ja jag måste ha cola varje dag jag dricker inte kaffe okej! Ja det har gått väldigt bra de här tre dagarna men det kan eventuellt bero på att skafferiet inte är helt rensat ännu, fått i mig en påse Polly och några nutbars med ;) Och i måndags tryckte jag i mig 4 rostmackor (trots att jag var mätt) bara för att jag varit så duktig under dagen. Men det jag vill göra är ju helt enkelt att få energi för att orka med barnen och hemmet, och jag inser att jag eventuellt inte får den energin genom att byta ut måltider mot chips och Marabou, även om det är godare...  Men ni kan ju gissa vem som ser fram emot chips och dipp imorgon kväll!

Ja man kan visst mobilblogga också men jag orkar bara aldrig! Vill ta tag i att skriva men det är lite mycket om man säger så... Idag var jag iallafall och opererade tån för... Nionde gången kanske? Blä! Sist jag var där var ett år sen i augusti, idag tog jag en selfie medan jag låg med bedövningen (oklart varför) och så insåg jag att jag hade på mig exakt samma skjorta som när jag var där för ett år sen! Lite skoj ;) saknar fransarna! Men saknar inte håret ;)

Nu ska jag sova lite med samtidigt vaka över små sjuka grabbar här, inget kul :/ 

 

Okej, bilden och sen "depend"... on who? nej så djupt ska det inte bli, jag försökte få upp en bild på mina naglar från instagram men det gick inte så fick bli denna. Jag testade pincurls för första gången, alltså old fashion style på att locka håret, man rullar upp dem själv och pinnar fast med hårnålar = awesome. Dock gjorde jag sjukt slarvigt på några minuter men kan tänka mig att resultatet blir bra med lite tid och övning! I alla fall inte det jag skulle skriva utan om Depends gellack. Har använt de i över 1 1/2 år nu och det har verkligen varit som min bästa vän, så underbart att ha snygga naglar i två veckor inte som alla andra skitlack som börjar skavas av efter en dag, nej depends håller verkligen och mina naglar har dessutom växt sig långa och starka av det (Okej har slagit av tre varpå jag just klippt av alla men ändå).

 

Ja så slutade dom ju sälja lacken i somras då folk fått biverkningar av de, var skitsur men gissa vad som hänt mig nu! Förra gången jag målade började fingrarna o klia som fasen under natten och vart lite öm nästa dag men det gick över, och nu denna gång (ja såklart jag fortsatte ändå) så började det igen klia som fasen efter två timmar, kliade massor under hela natten och sen vaknar jag med svullet och rött på delen av fingrarna som är precis under naglarna. Jag har alltså bränt huden där, den delen som också är med in i lampan, inget med lacket att göra men däremot lampan. Nu är det en vecka sen och det svider fortfarande och håller på att läka nu men fortfarande rött... Men tror ni jag är seriös när jag säger att jag ändå vill fortsätta använda det? Jaaaa, kanske ha lite kortare stund i lampan? Hur ska jag klara mig utan dessa lack???

 

 

 

Damien har alltså mer än dubblat sin vikt, han har gått upp 3210g och vägde 2910 när han föddes, och så har han växt 13 cm. Han har alltså gått upp 300g mer än brorsan ungefär men växt lika mycket, min lilla tjockis :P I början vägde de ju nästan exakt lika mycket och jag tänkte att snart måste Damien gå om i vikt för han ammade lite oftare och var mer snuttig, nu tror jag de äter i princip lika mycket, eller ingen skillnad jag tänker på iaf då de oftast äter samtidigt men han har i alla fall fortsatt gå upp mer ;) Han väger nu 100g mer än Nathan vägde vid 3 månader, vilket betyder att han gått upp hela 700g mer än vad Naty gjort under samma period haha, samtidigt är han nästan 3 cm kortare än vad Naty var, men har ändå växt 2 cm mer. Man vet ju inte hur utvecklingen sett ut om de fötts i v 40+ som Naty gjorde. Damien är i alla fall familjens lilla tjockis <3 Tycker att det största kännetecknet och det man kunnat skilja dem på sen början var Damiens tjockare kinder, så gosiga!

 

Han har verkligen världens mysigaste och gulligaste ansikte, man blir bara glad av att se honom och oftast ler han också <3 Hans tjocka kinder och nu har han ju verkligen fyllt ut det om man säger så haha, i början var han ju väldigt rynkig som små bebisar (spec de som föds tidigt) ofta är :P Damien är glad för det mesta men när han inte är det, ja då hörs det! Han gallskriker som en galen liten flicka (?) med superljus skärande röst haha, kan inte annat än att le när han gör det för det låter så sjukt roligt, och ofta är det något hemskt som att typ speldosan slutat spela men på hans skrik låter det som att världen går under ^^ Något mindre roligt är att han börjat få såna här skrik på kvällen när han somnat, alltså gallskriker verkligen så man hoppar till och springer dit, så kommer man in och han ligger och sover, vet inte om det redan kan var mardrömmar eller något..? Annars sover han faktiskt också väldigt bra och normalt är att han vaknar 2 ggr på natt men oftast är det han som vaknar först och ev lite fler gånger än Cami. Nappen är en stor favorit hos Damien också men fortfarande är det svårt att hålla kvar den, dagtid sover han bättre än Cameron även om ingen av dem sover mycket längre, när han väl somnat kan han dock ligga och sova själv en bra stund medan Cami vaknar lättare.

 

Att bli väckt av Damien på morgonen är verkligen underbart för hela hans söta lilla ansikte lyser verkligen upp som en sol i världens leende <3

 

Cameron har alltså gått upp 2885g, nästan dubblat sin vikt och växt 12 cm! Går snabbt! Han är minstingen i familjen, jämfört med Nathan vid den åldern är han nästan 4cm kortare och 160g lättare så lite rundare är han ändå. Men så vägde han ju 600g mindre och var 5cm kortare från början så han knappar in :)

 

Cameron är en riktigt charmig och snäll liten bebis, han är sällan gnällig och om han är det så är det troligtvis för att han behöver bajsa eller så är han trött och behöver bara lite hjälp att somna, nappen funkar oftast bra men man måste fortfarande hjälpa honom att hålla kvar den men han har blivit bättre på det. Man hör klart och tydligt vem det är som skriker av dem för Cameron har fortfarande en mycket mildare röst och gnäller snarare, han kan ligga och grymta lite och sen somna av sig själv fortfarande och även skrika lite och sen lugna ner sig av sig själv till skillnad från brorsan. Han börjar bli rätt stark i att lyfta nacken när han ligger på mage men inte så som Naty var i den åldern, kan ju bero på att de är födda 3 v tidigare också.

 

Nu fortsätter jag skriva detta inlägg, var nästan en vecka sen det påbörjades, inte mycket tid över alltså! I alla fall, tänkte skriva att Cameron sover väldigt bra på natten men sen hade de båda några struliga nätter (alltså för att vara dom) efter de tagit sprutan då de vaknade ett gäng gånger (fem kanske..?) varje natt med start 00 och ibland samtidigt vilket är jobbigt då jag inte vill dubbelamma på natten, jobbigt att sätta sig osv. Jag tror de kanske höll på att öka mjölkproduktionen då jag hört att bebisar gör det genom att amma oftare nattetid och det är väl dags nu. Nu har de i alla fall haft tre bra nätter igen vilket vi tackar för! De vaknar en varsin gång, kan vara vid 02 eller tom 04,30 vaknade Cameron sin första gång en natt! Då har han alltså sovit 9 timmar utan mat! Sen brukar de vakna varsin gång runt 05 ibland och vid 7 tar vi morgon. Det var länge Cameron som var väckarklockan och vaknade tio i sju varje morgon men nu har de istället bytt så Damien brukar vakna först.

 

I alla fall, det här är ju Camerons inlägg men det är svårt att prata om den ena utan att prata om den andra med haha. Cameron är i alla fall världens charmigaste lilla kille, så fort man pratar med honom eller bara han ser ens ansikte så fyrar han av världens leende och har också fått honom och skratta vid två tillfällen, eller snarare början på ett skratt, och Naty har också lyckats med den en gång! Fina fina storebrorsan Cameron, kan inte vara lätt att vara storebror (eller ja tvilling öht då) när man är så liten <3 Cameron gillar också att sitta i babysittern men babygymet är ingen hit. Något som är så sjukt gulligt är att han börjat jollra massor nu, han började med der först för ett tag sen men nu snackar han verkligen massor när man pratar med honom, verkligen olika tonfall och sånt, låter så sjukt sött! Lilla minsting storebrorsan, minst av alla som bebisar men ändå storebror <3

 

Okej läste ett fruktansvärt reportage i tidningen och nu har jag suttit och googlat på diverse hemska sjukdomar och saker som kan drabba små, varför usch usch usch. Nej nu ska jag försöka släppa det, mina tre små killar är friska och krya <3

 

Igår blev Cameron och Damien tre månader och livet är underbart. De är verkligen de snällaste små killarna som finns! De har bara blivit snällare och snällare, det är inte många stunder längre som man känner fasen jag orkar inte, i början var det lite grann i alla fall, det är ju inte lätt med två bebisar och en treåring. Men de är så underbara, glada i princip jämt, alltid leende när man pratar med dem, gosiga, tar nappen och flaskan, sover bra på kvällen och natten, äter ordentligt, de är helt enkelt två underbara pojkar! Pratade med Andres om det igår, tänk vad konstigt om vi bara fått en bebis, vem skulle det varit av dem två liksom? De är ändå två små olika individer och vi är så glada att vi fått dem båda i våra liv <3 Gahhh så mycket kärlek! Ska upp med inlägg om deras utveckling sen tänkte jag också, får se när jag hinner <3

Så, har haft Naty hemma igår och idag då han enligt sig själv är "lite hostig o norig o måste gå i doktorn" <3 Igår höll han sig vaken hela dagen, ett antal hysteriska utbrott, matvägran, en portion pasta, lite frisk luft och så fick han ny energi och somnade vid halv 8. Nu däckade han för en halvtimme sen medan jag läste bok och nu måste jag ta till mig den roliga uppgiften att väcka honom, gahh. Det är fruktansvärt då han är extremt svårväckt under dagtid och troligtvis kommer bli helt hysterisk! Imorgon ska han i alla fall till skolan igen då jag ska med småttingarna till BVC för tremånadersvaccin! Redan tre månader! Får se hur stora de blivit nu de små tjockisarna <3 Annars då... Inte så mycket nytt, mys med mina pojkar och inte så mycket mer. Skitväder nu, eller vanligt svenskt höstväder egentligen, har blivit höst tillslut ja...