Första hellediga dagen har spenderats framför datan, läsandes en bok om Barn från 70-talet (ja vissa saker känns verkligen gammeldags) och framför tv:n där jag såg på Drömmen om ett barn och sen en dokumentär om folk som inte slutar växa. Älskar att kolla på dokumentärer! I Drömmen om ett barn var det ett par som pratade om hur de fick missfall vilket var något de aldrig ens tänkt sig kunde hända innan, eftersom det inte är något man pratar om. Jag var däremot helt tvärtom, jag var så sjukt nervös och orolig för missfall en bra bit in i graviditeten så jag njöt knappast av att vara gravid, jag trodde liksom inte på att jag verkligen skulle få en bebis utan förväntade mig nästan missfall (kommer nog inte riktigt tro det förens jag har min bebis i armarna). Men det beror nog på att det är flera i min familj som fått missfall tidigare så det har varit något vi pratat lite om och gått igenom helt enkelt. Jag har alltid tänkt just det att fyfasen var hemskt det måste vara, speciellt de första 12 veckorna, att gå och oroa sig och det var verkligen så för mig... Medan min kille berättade för alla sina vänner att han skulle få barn så höll jag det hemligt ända tills efter ultraljudet... Svårt att hantera allt sånt där är det.

Om jag bara får nu så vill jag också KLAGA lite grann, jag är sååååååååå jäkla sjukt svullen i händerna, det är riktigt hemskt nu alltså. Fötterna är också supersvullna men händerna är så obehagliga, de är så tjocka och stela och jag har ont rent ut sagt. Vaknade flera gånger under natten av en strålande smärta i ena handen och de är verkligen jättespända, går inte över! Skönt att det inte är SÅ lång tid kvar nu innan allt det här försvinner :)

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)