Är sökandet efter en högre makt, något andligt, egentligen ett sökande efter sig själv? Är att hitta Gud detsamma som att hitta sig själv? Är accepterandet av Jesus detsamma som att acceptera sig själv? Är tron på ett liv efter detta bara något som ger trygghet och lugn i detta liv?

Behovet av att förstå världens och människans uppkomst och hur saker och ting fungerar biologiskt är inte lika stort idag som det var förr i tiden. Idag finns flera alternativa svar på dessa frågor och även en del bevis för vissa saker. Detta gör att vi människor ofta inte behöver vända oss till en tro på Gud, många saker kan få en logisk förklaring. Idag är det snarare i andra frågor vi människor kan känna ett behov av att vända oss till en högre makt, något bortom vår kunskap. I dagens samhälle brottas många människor med inre konflikter och frågor. Många känner sig osäkra och otrygga i sig själva och lider av dålig självkänsla. Även på ett större plan kan man känna hopplöshet och otrygghet. Det kan vara deprimerande att tänka på hur världen ser ut idag och på hur många människor som går hemska öden till mötes, utan att det finns något efter detta liv. Man har bara en chans och livets lotteri bestämmer vart du hamnar och vilka förutsättningar du får. När man sitter här i Sverige kan man förmodligen känna sig ganska tillfreds även om det inte finns något liv efter detta, de flesta har åtminstone fått en ”fair chance” för detta liv.  Om man däremot tänker på hur så många andra människor föds till hemska förhållanden med fattigdom och svält som enda liv kan man vilja ifrågasätta hur detta kan vara allt? Eller när man tänker på hur lätt det är att ta ett människoliv och att det händer hela tiden att någons liv släcks för ingenting, får de ingen andra chans? Man kan minst sagt säga att världen och livet är väldigt orättvist. Med rika och fattiga, friska och sjuka, orättvisor finns överallt. Hur kan man förklara detta? Eller hur kan man acceptera det? Man kan ge förklaringar där man pekar på geografiska aspekter, hur samhällen utvecklas och såklart maktaspekten men det man aldrig kan göra är att komma ifrån att the bottom line är att det är orättvist och dessutom helt utan mening. Det finns ingen anledning bakom som gör att det går att godta hur situationen är och egentligen inget ljus som kan lysa på och göra att situationen ser åtminstone lite bättre ut.

Som människa kan man välja att aldrig lämna sitt ego och bara se situationen från sin egen synvinkel och tänka att livet är riktigt bra som det är och man behöver inte lägga någon högre mening till det. Men jag tror att de flesta människor någon gång i livet kommer tänka ett steg längre och se orättvisorna i världen vilket ger en bitter smak och gör en minst sagt nedstämd. Vad är meningen? Du läser i tidningen om mannen som suttit i fängelse i USA i 40 år och nu upptäckts vara oskyldig och tänker, vad är meningen? Ett barn dör i en cancer och du tänker, vad är meningen? Om svaret är att det inte finns någon mening kan det kännas ganska svårt att acceptera. Det är här jag menar att religionen och tron kommer in i bilden. Det är en anledning till att människor i dagens utvecklade samhälle med så många logiska förklaringar på saker och ting ändå söker efter någon högre mening med livet, något efter detta, till exempel i form av en gud.  Det är det enda som kan ge ett svar och tröst till hur saker är, något som säger att det kommer att bli bättre, det finns en mening med allt och en anledning till att allt är som det är, det finns fortfarande hopp, för alla de som inte fått det bästa i det här livet så finns det en ’andra chans’, de kommer få det bättre i ’nästa liv’, det finns någon som bryr sig, som ser allt och som ser till att allt blir värt något. Det är en sådan stor tröst att man om man tror på det nästan kan säga direkt att det inte är så farligt att saker och ting är som de är, för det kommer komma en dag då allt reds ut och då alla människor får vad de förtjänar… Jag vet vad jag vill tro men jag vet inte vad jag tror. Vad tror du?