Vi är många som tycker att det värsta som finns är lögnare och nästan alla har väl "ärlighet" som en utav de viktigaste egenskaperna som en framtida partner måste ha eller den viktigaste ingrediensen för att ett förhållande skall fungera... Men det är en svår sak att inse att verkligheten är verkligen inte som vi vill ha den! Jag har blivit ljugen rakt i ansiktet av personer som jag älskat och som jag verkligen aldrig trott skulle kunna göra något sånt. I vissa fall har jag misstänkt att det inte varit sant och i vissa fall har jag svalt lögnen och först senare förstått att det inte var som jag trodde. I vilket fall är det något jag tror nästan alla varit med om men jag har ändå svårt att förstå det! Är det så att vi tjejer är bättre? Jag ska inte säga att jag inte ljuger ibland för det gör jag definitivt, av olika anledningar, men jag är seriös då jag säger att jag aldrig ljugit för en person som jag älskat typ som en partner. Det jag vill komma fram till är iallafall att det är tragiskt att vi är så många som insett the hard way hur det funkar, som från början faktiskt litat på men sedan sett på tilliten som naivitet och nu inte tror på någon någonsin! Det är sjukt jobbigt men jag litar inte på någon. Därför kan jag känna att om det är nåt jag vill veta som jag redan "tror jag vet" så är det ingen ide att ens fråga för folk kan ju ljuga och det vet jag, du kan aldrig veta om det är sanningen du får eller ej. Tragiskt tankesätt ellerhur? Det man kan trösta sig med är väl kanske att man istället får köra med "earn your trust" och med tiden kanske man kan lita på de som är värda att lita på och tills dess får man hålla smilet uppe, eller vad säger ni?