Det blir ett väldigt långt inlägg är jag säker på (det var väldigt lång(a) dag(ar) också!) men någon kanske orkar läsa. Kul att ha det nedskrivet också! Som ni vet hade jag inga känningar alls förens natten till den åttonde då jag hade lite förvärkar som sen gick över. Natten till den nionde vaknade jag med värkar igen vid 1, lyckades somna om till kl 4 men därefter hade jag regelbundna värkar som kom med 7-10 min mellanrum. De fortsatte under hela dagen, de blev smärtsammare men inte tätare! Ibland kunde det gå 5 min mellan och ibland hela 15. När kvällen kom var de ungefär var 6-8 min och jag var rejält slut, efter ingen sömn och smärta. Pratade med mamma som tyckte jag skulle ringa BB och kolla vilket jag gjorde fast jag visste vad de skulle säga. "Ta två alvedon och gå och lägg dig" blev tipset. Ja, som ni förstår funkade det inte så bra, alvedonen hjälpte ju inte ett skvatt utan värkarna blev till och med ännu ondare. Vid tio på kvällen började jag känna panik inför att det skulle bli en hel natt av sådant och mamma sa åt mig att helt enkelt ringa och säga att nu tänkte jag komma in. Det gjorde jag, varpå Söders BB som är precis där jag bor var fullt! Fick iallafall en plats på Karolinska och mamma åkte från Södertälje för att hämta.

Vid tolv var vi inne i undersökningsrummet där. Mellan värkarna kunde jag fungera rätt normalt, hade lite ont, som småvärkar, hela tiden men de var jag vana vid. Började få panik och tänkte att jag kanske misstagit mig och inte alls borde vara där utan skulle bli hemskickad. Fick ligga med en apparat som mäter värkarna och bebis hjärta och sen undersöktes jag och var bara 3 cm öppen, det är dock precis vad som "krävs" för att man ska få stanna på sjukhuset och inte behöva åka hem vilket kändes så skönt. Så fick vi komma till vårat förlossningsrum. Jag var inte beredd på den låånga vistelsen i det rummet som det skulle bli! Värkarna fortsatte komma med typ 5 min mellanrum, de tog hål så att vattnet gick vilket ledde till starkare värkar och jag fick testa lustgasen. Tyckte inte den var så himla mycket att hurra för, snarare gjorde den att man både var yr och hade ont ;) Dock var den nog en bra hjälp för att andas ordentligt. Än så länge var jag uppe och gick runt en massa och tog mig igenom värkarna så.

Tiden gick och jag blev mer och mer trött och värkarna blev ondare, bestämde mig för att testa ryggmärgsbedövningen, den värsta stunden var nästan när de skulle sätta i den, hon fick aldrig in den rätt utan det tog skitlång tid och jag skulle ligga stilla samtidigt som jag hade några riktigt jäkliga värkar. När den väl var i så var det heaven däremot! Jag rekommenderar verkligen den bedövningen, det var en sån befrielse och jag lyckades till och med sova en stund. Blev nog lite beroende och uppdaterade bedövningen ett antal gånger under förlossningen, den håller ju i ca 1-2 timmar.

Tiden gick iallafall och det byttes barnmorskor hit och dit, det var säkert en 10 stycken som var och undersökte och pillade under tiden. Jag öppnades väldigt långsamt och fick värkstimulerande dropp så att värkarna blev fler och starkare och tids nog så var jag helt öppen. Innan dess började jag dock känna mig riktigt dålig. Var så trött och hungrig (!!) och började må illa. Försökte dricka saft som de propsade med med det slutade bara med att jag spydde upp den. Frös som bara den och kände mig verkligen helt slut, låg på sidan och bara skakade och grät och kände att jag bara inte stod ut längre. Då visade det sig att jag lyckats få feber också! Jag som aldrig har feber annars! Fick ett par olika dropp in i handen för att ge näring och ta bort febern och så var det till slut dags att börja krysta.

Jag hade så mycket bedövning vid det laget (<3) så jag kände knappt av värkarna men vi höll på i ungefär en timme med att pusha i olika ställningar och mot min vilja stod både Andres och mamma och kikade och meddelade att man såg en massa hår, VÄLDIGT obekväm situation kan jag lova! Det var skönt att äntligen få göra något och samtidigt gick febern ur kroppen. Men sen märkte jag att något var fel, barnmorskorna undrade varför inget hände, han kom inte längre ner trots allt pushande. En läkare fick komma och titta och upptäckte att han låg snett med huvudet och liksom bara pushades in och in i en sida. Jag trodde hon skulle säga att de var tvunga att använda sugklocka men hon sa att det inte skulle funka och typ "du kan hålla på att krysta hur länge som helst men han kommer ändå inte flyttas något så det andra alternativet är kejsarsnitt, men du får välja hur du vill göra". Ja, det var ju inte mycket till val, antingen kommer han inte ut eller kejsarsnitt! Inom tio minuter rullade vi iväg till operation och jag var så ledsen. Det var nästan 18 timmar sen vi kom in på förlossningen och jag var helt slut och kände att allt jobb varit i onödan. De försökte trösta med att "ärret inte syns" eller "du har redan gjort allt jobb så nästa gång räknas du ändå som omföderska" osv. men jag var mest ledsen över att jag inte skulle få vara med bebis direkt när han fötts utan att jag skulle få ligga och vänta på att bedövningen skulle försvinna.

Mamma fick vänta och jag och Andres åkte upp till operationssalen och visst var det som nåt himla Grey's Anatomy eller nåt haha, jag som aldrig ens varit inlagd på sjukhus tidigare. Det var en åtta stycken i operationssalen plus en barnläkare utanför. Bebis skulle läggas på mig direkt om allt var bra och annars skulle han tas ut till läkaren och Andres fick följa med. Låg där och pratade medans och så vips var bebis ute, klockan 18.06, efter 36 timmars regelbundna värkar och 18 timmar på sjukhuset, och togs ut ur rummet. Jag låg där och tänkte jaha nu har jag precis fött barn och ligger och väntar på att få veta hur han mår. Det var en helt störd situation, bebis skrek aldrig inne i rummet utan hade behövt hjälp med att få igång andningen där ute och efter en stund hörde vi att han började skrika och det var så befriande! Efter ett tag kom de in igen och han fick ligga på mitt bröst, det var helt underbart :) Lyckan var dock ganska kortvarig, informerades om att jag skulle få en dropp som kunde göra mig lite illamående och i samma ögonblick var jag tvungen att spy, och ja ni kan själva tänka er hur bra det gick i den position jag var i där jag inte kunde röra mer än huvudet, usch usch. Andres och bebis fick gå ner till förlossningsavdelningen och jag låg kvar och syddes ihop osv. och mådde superilla! En och en halv timme efter att bebis fötts var jag nere på uppvaket där jag låg och försökte sova, bland massa andra sjuka som låg och skrek och grät och larm som tjöt, inte så lyckat alltså. Vid elva fick jag rullas in till bebis och Andres där de väntade i vårt familjerum och det var så underbart att få ha bebis hos mig igen :)