Livet är en bergochdalbana och när det går upp så måste det gå neråt efter det och går det väldigt mycket neråt kommer man garanterat uppåt igen. Ibland är man på en mer plan väg, där är det inte så stor skillnad mellan det höga och det låga. Frågan är vad som är eftersträvningsvärt. Det är så underbart att vara där uppe! Men samtidigt vet man att det gör så jävla mycket ondare att ramla där uppifrån än från en låg höjd. När man är på en låg höjd har man inte så mycket att riskera och det är inte så mycket som kan göra ont. Däremot ger det inte heller något att vara just där. Frågan är alltså, ha höga toppar och sen slå halvt ihjäl sig när man ramlar ner, eller ligga på en alldaglig nivå och ta sig framåt i tristess men utan blåmärken..? Jag måste nog fasen ändå säga att det är värt att vara uppe på toppen en stund, att älska och förlora, att leka med elden och bränna sin hand (ja det är Gyllene Tider). När man är där nere är det iallafall för något, man har haft något som varit värt smärtan ändå och det är livet. Livet är inte att vara på samma nivå hela tiden utan risker, utan att varken kunna vinna eller förlora. Jag föredrar att leka med elden. Men fy fan vad ont det gör!