Här skulle jag ju kunna skriva hur mycket som helst och det vet ni. Jag har ju pluggat religion på högskolan på heltid i 1½ år så ni kan ju tänka er hur mycket tid jag har haft till att lära mig om och framförallt fundera kring sådana här saker. Jag växte ju upp och gick på kyrkis (kyrkans barntimmar) så det var alltid naturligt att Gud och Jesus finns och jag har fått höra bibliska historier som känns helt naturliga. Det har helt enkelt inte varit något konstigt och jag har bett till Gud nån gång när jag varit ledsen eller när någon dött eller när jag skulle till tandläkaren (??!!). Men i och med att jag pluggat det så har jag börjat fundera mycket mer och jag är extremt kluven. Saken är den att det är känns ganska så otroligt att det finns en Gud och att han isådantfall låter världen se ut som den gör, det känns helt stört. Då har jag ju såklart läst om det och kan förklara hur troende skulle godta och förklara detta men tycker ändå det känns svårt att tro på. Samtidigt känner jag att Jesus finns och jag tror att det som hände honom är något som verkligen hände. Det känns så naturligt och därför är jag som ni kan se extremt kluven. Jag skulle definitivt säga att jag är agnostiker för jag vet ju faktiskt inte. Egentligen borde vi alla vara agnostiker...

Av övriga religioner är det buddhismen som jag gillar mest, eller egentligen inte buddhismen som religion utan Buddhas lära och hans tankar om livet som lidande och att vägen ur det bara går genom en själv och att förinta begäret efter mer som hela tiden finns, makes sense ellerhur? Däremot tror jag ju inte på nirvana och återfödelse. Mycket ord för att komma fram till slutsatsen att jag helt enkelt är agnostiker.