Det går väldigt sakta men säkert framåt med utmaningarna, knappast en varje dag men iallafall. Nummer 11 är mina syskon. Där har vi min 2 år yngre Jessica Lenore Felicia och så har jag en halvsyster på min pappas sida, Julia men henne har jag inte på bild nu och vi känner ju knappt varann... Sen har vi Veronica Amber Louise som är 6 år yngre än mig och sen har vi min lilla bebis älskade Tommy Elliot Sundance (I know...) som är 18 (!) år yngre än mig, min lilla sladdisbror :) Tycker om att jag har så många syskon och jag vill själv ha iallafall tre barn varav en gärna en sladdis ;) Jag och Jessica bråkar ju mest hela tiden och det har vi gjort typ hela vår uppväxt och så funkar vi helt enkelt. Vi är extremt olika personer och ser olika på det mesta men på vissa sätt är vi nog ändå lika, även om vi bråkar mycket kan vi också ha kul tillsammans men det blir som det blir när man vet just how to push eachothers buttons! Jesso är iallafall en fin person, hon har ett gott hjärta (gud vad töntigt det låter men det är ju sant) och hon är givmild och omtänksam, men hon kan också vara en riktig pain in the ass = syskonkärlek till 100%! Veronica är ju 6 år yngre än mig så vi har aldrig bråkat på samma sätt, mest att hon brukade bita och riva mig och Jessie när vi var mindre haha. Veronica har alltid kunnat vara med som en kompis, hon är mer tjejig av sig och vi har haft mer gemensamt helt enkelt. Roni är verkligen sin egen person och det töntiga ordet som krävs för att beskriva henne är "störtskön" (ord mamma skulle använda). Hon är väldigt egen och väldigt speciell, och skön helt enkelt! Och så är hon ju så jäkla vacker också (kunde man kanske inte tro när hon var en liten vit bulle som på bilden haha). Elliot är den största välsignelsen ever! Han lär bli än mer av en handfull när han blir större och han är det redan alltså, han är verkligen sin egen lilla person. Han är vild och har ett jäkligt hett temperament och en stark vilja och så är han världens sötaste såklart! Familjen är definitivt det viktigaste man har här i livet och jag är så glad att jag har så fina syskon ♥

Här skulle jag ju kunna skriva hur mycket som helst och det vet ni. Jag har ju pluggat religion på högskolan på heltid i 1½ år så ni kan ju tänka er hur mycket tid jag har haft till att lära mig om och framförallt fundera kring sådana här saker. Jag växte ju upp och gick på kyrkis (kyrkans barntimmar) så det var alltid naturligt att Gud och Jesus finns och jag har fått höra bibliska historier som känns helt naturliga. Det har helt enkelt inte varit något konstigt och jag har bett till Gud nån gång när jag varit ledsen eller när någon dött eller när jag skulle till tandläkaren (??!!). Men i och med att jag pluggat det så har jag börjat fundera mycket mer och jag är extremt kluven. Saken är den att det är känns ganska så otroligt att det finns en Gud och att han isådantfall låter världen se ut som den gör, det känns helt stört. Då har jag ju såklart läst om det och kan förklara hur troende skulle godta och förklara detta men tycker ändå det känns svårt att tro på. Samtidigt känner jag att Jesus finns och jag tror att det som hände honom är något som verkligen hände. Det känns så naturligt och därför är jag som ni kan se extremt kluven. Jag skulle definitivt säga att jag är agnostiker för jag vet ju faktiskt inte. Egentligen borde vi alla vara agnostiker...

Av övriga religioner är det buddhismen som jag gillar mest, eller egentligen inte buddhismen som religion utan Buddhas lära och hans tankar om livet som lidande och att vägen ur det bara går genom en själv och att förinta begäret efter mer som hela tiden finns, makes sense ellerhur? Däremot tror jag ju inte på nirvana och återfödelse. Mycket ord för att komma fram till slutsatsen att jag helt enkelt är agnostiker.

Ett ögonblick är ju jäkligt öppet och jag kan ju skriva om precis vadsomhelst egentligen. Det ögonblick jag kom att tänka på vad när Elliot föddes och ärligt talat så är det ju definitivt det mest störda, coola, underbara och stora ögonblicket i mitt liv såklart! Jag var ju med under själva förlossningen och jag tänker inte ta hela den berättelsen men fyfasen vad coolt och vilket sjuk grej det är när Elliot ploppar ut där och så bara finns han... Och sjukt att han innan funnits i magen 9 månader. Det var bara så mycket känslor och framförallt kändes det bara så skönt att han äntligen var där och liksom frisk och med 10 fingrar och 10 tår som man säger. Han var så himla söt och så fort jag gick hem från sjukhuset (var tvungen att gå hem och skriva historiauppgift haha) så började jag sakna honom. Det är helt enkelt det grymmaste ögonblicket i mitt liv! Knäcker aaaaaallt annat, tills jag får egna barn kan jag tänka mig :)

Det här blir så himla lätt! Vad är kärlek? Först kan det låta som en supersvår fråga att bara besvara sådär men det känner jag inte att det är, allt jag behöver göra är egentligen att lägga upp en bild på Elliot så förstår ni nog. Men jag kan ju även utveckla lite i ord... Kärlek är ens familj! Personer som känner en utantill och som man trivs bra med, när Elliot föddes så kände jag direkt att jag älskade honom och det är annorlunda när man älskar ett barn, man får så mycket tillbaks men samtidigt finns inte de krav och problem som när man älskar en vuxen. Därför känner jag att kärleken för Elliot är kärleken i sitt esse, den renaste och finaste kärleken och kan tänka mig att det är så man känner när man får egna barn. Det är kanske svårt att beskriva en känsla såsom kärlek och dessutom är kärleken till både vänner och partners föränglig men det ni ser på den här bilden, det är pure love, för alltid ♥

Frukost: 2 rostmackor, ett ägg (första gången ever jag ställer mig och kokar ägg) och juice.
På förmiddagsseminariet: 1 banan och 1 mandarin.
Lunch: Räksallad med bröd från Sandys med vitaminvatten (när lönen precis kommit får man unna sig en lunch i skolan och inte den vanliga medtagna mackan...
När eftermiddagsseminariet börjar gå mig på nerverna: 2 riesen choklad.
När jag kommer innan för dörren vid 4 tiden: Ett glas cola och lite (?) chips.
Middag: Kyckling, pommes och bearnasie och cola i kungshallen för ovanlighetens skull så åt jag ute och två gånger till och med, alltså kanske inte en dag som är helt representativ...
På kvällen när jag läser kurslitteratur: Några godisar från helgens godispåse.
När jag sitter och skriver på seminarieuppgiften och håller på att somna: Två rostmackor varav den ena med Nutella... Och vatten :p

Vad kan vi konstatera genom detta? Att jag inte äter vidare nyttigt kanske... Idag har jag faktiskt bara ätit mat, frukt och frukost och inget onyttigt men dagen är inte slut ännu! Vid 3-tiden när jag slutar skolan hade jag ett sockerbehov som var uppe i himlen men åt tidig middag nu när jag kom hem istället. Nu skulle det dock vara så jäkla nice med nåt sött... en kaka... eller en förresten? ett par menar jag såklart... ska iväg och träna vid 6 men jag vet att det kommer slinka ner något onyttigt antingen före eller efter (hoppas bara inte både och :p), det var sjuuukt länge sen jag hade en dag utan att äta antingen nåt sött, chips eller läsk. That's where I'm at ladies.

Jag antar att alla som läser bloggen redan känner mig men så är ju utmaningen ;) Rebecca Therese Marie Jönsson (jag vet att mitt efternamn är fult, tack mami) föddes den 2:a maj 1990 i Södertälje. Där bodde jag ända tills nu i augusti då jag flyttade hemifrån och till skillnad från den nya status-grejen på facebook så är jag inte "stolt över att vara från södertälje", men så är det. Jag växte upp med min söta mamma och fick min första syster när jag var 2. Gick i en liten rutten skola hela grundskolan och blev överväldigad av hur kul och stort det var på gymnasiet. När jag var liten tyckte jag mycket om att måla och skriva och ville först bli konstnär och sen författare, sen ville jag bli journalist och därför gick jag medielinjen men bytte sen till radioinriktning när jag droppade journalistdrömmen. Istället insåg jag att jag ville bli lärare och på den vägen är det nu. Nu läser jag mitt tredje år vilket innebär att jag kommer vara färdigutbildad lärare vid 22 års ålder, grymt eller vad? Har läst religion som är världens roligaste ämne och nu blir det historia. Tycker det är superkul att undervisa nu när jag har praktik så är säker på att jag valt rätt! Och vad gäller konstnärsdrömmarna vet jag inte vad jag tänkte, har verkligen noll talang för att måla idag... Jag har alltid varit blyg ända sen jag var liten men det är något som släppt väldigt mycket nu, fast kanske inte helt, det blir så när man måste ta hand om allt själv och man utvecklas väldigt mycket som person. Mitt största intresse har alltid varit musik fast jag varken kan spela, sjunga eller skriva (fast kan erkänna att det försöktes en del när jag var liten) men jag älskar verkligen att lyssna på musik, analysera och bara hänge mig åt en låt. Mina favoritartister är Eminem, Lars Winnerbäck, Rihanna och såklart THE-DREAM! Lite oväntat är mitt andra största intresse nu träning (!) vem kunde trott det när jag skolkade från idrotten för att jag hade "mensvärk" flera gånger i månaden... Nu tränar jag på gymmet ungefär fyra gånger i veckan och tycker det är skitkul :) Jag har otaliga gånger blivit kallad för "surskalle" eller liknande av min familj men jag vill ändå påstå att jag är en positiv person... eller så vill jag bara just påstå det. Vill vara det iallafall. Kanske var det bara tonårsperioden då mamma kallade mig för "rebecca tonårshäxan" (sabrina var min favoritserie btw). Just nu känner jag iallafall att jag har en positiv syn på livet och framtiden, och varför skulle jag inte ha det? Bor i världens finaste lägenhet mitt inne i stan, pluggar för att få ett jobb jag vet jag vill ha och det går bra och har världens finaste familj och inte minst ängeln (ok kanske inte) Elliot. Klart jag är glad. Nästa utmaning blir min första kärlek... Om någon orkat läsa så långt ;p