Jag såg en dokumentär på SVT där en kvinna försöker ta reda på vad skjortan egentligen kostar. Vad är det för pris som betalas när vi köper våra kläder för nästan inga pengar alls på kedjor som t.ex. H&M? Vad innebär det som står i pytteliten stil på plaggets etikett, ”Made in Bangladesh”, eller kanske Indien? Ibland kan man fråga sig själv hur de plagg man köper kan vara så himla billiga. Linnet på H&M för 29 spänn, kavajen på Primark för en 10-pundssedel. Om ni någonsin funderat vidare på det här har ni förmodligen kommit till en punkt där ni inser att med tanke på vad lite ni betalar till butiken så lär det bli mindre och mindre pengar ju längre bak i produktionsledet man går och vad finns då kvar längst bak? Vad finns kvar för de som syr kläderna? Svaret är, såklart, nästan ingenting.

I dokumentären har kvinnan redan kunnat komma till denna enkla slutsats och hon reser nu till platser där många utav västvärldens kläder sys, Bangladesh och Indien. Vi får träffa en kvinna som jobbar som sömmerska i en utav fabrikerna som producerar kläder till amerikanska och europeiska företag.  Där jobbar hon minst 12 timmar per dag, 7 dagar i veckan. För det får hon 300 kronor i månaden. Men pengar har såklart ett annat värde där än här kanske ni tänker nu? Dokumentären berättar också att för att klara sig i Bangladesh med en okej bostad, mat och skolgång för barnen behöver man åtminstone 1000 kronor i månaden vilket sätter det hela i rätt perspektiv. Vi får också hälsa på hemma hos folk som jobbar på fabriken där de bor i små, öppna skjul. Sömmerskan man får träffa bor i ett av många skjul som är uppställda på pålar precis över en soptipp. De betalar hyra för att bo här. ”Hur trivs du här?” frågar man kvinnan. Hennes svar är något i stil med att ”vi är människor precis som ni, känner ni inte stanken? Ingen kan trivas här”. I de här länderna har arbetarna inte heller något fack eller liknande att vända sig till om sina villkor, hur dåliga de än är, vilket ändå är något som FN till och med räknar som en mänsklig rättighet.

Varför är det såhär då? Varför kan inte sömmerskorna får en lön som de kan klara sig ok på? Svaret stavas konkurrans. Lägst pris vinner. Vi i väst som ska köpa de här produkterna letar hela tiden efter billigast alternativ, vi vill betala så lite som möjligt, utan att tänka på vilka konsekvenser det kan tänkas få. Butikerna måste då tänka på att för att kunna sälja måste man hela tiden bli billigare och hur gör man det? Jo man hittar det billigaste alternativet för att producera kläderna, den fabriksägare som tar minst betalt för att framställa de kläder man vill ha. På så sätt kan man sälja de billigare utan att förlora på det. De som förlorar blir istället de som jobbar för fabrikerna som vill vara konkurrenskraftiga genom att ta mindre betalt. Mindre betalt är lika med mindre pengar att fördela mellan arbetarna.

Så vad kostar egentligen skjortan? Jag skulle vilja säga att om man ser världen utanför sig själv och sin egoism, om man öppnar ögonen och ser globalt så är det ett högt pris man betalar för det billiga plagg man köper på H&M. Det är ett lågt pris för att få en ny tröja men det är ett högt pris för mänskligheten.  Min snålhet bidrar till att andra människor arbetar i slavliknande förhållanden. Den här dokumentären fick i alla fall mig att tänka efter. Kan det vara värt att betala lite extra och kunna köpa ett plagg med bra samvete och bra villkor på köpet? Det en person gör innebär ju såklart i princip ingen skillnad men om alla vi i väst kunde ändra hur vi tänker när vi köper kläder tror jag det skulle göra världen åtminstone lite mer rättvis.