Även mina sinnesstämningar finns i samma minne, inte på det sätt sinnet känner dem när det befinner sig mitt i dem, utan på ett annat som är helt annorlunda, i enlighet med minnets förmåga. Utan att vara glad minns jag nämligen hur jag varit det, utan att vara ledsen erinear jag mig hur jag förr varit sorgsen, utan rädsla drar jag mig till minnes hur jag en gång varit rädd, och utan begär påminner jag mig om mitt forna begär. Ibland minns jag också tvärtom med glädje en överstånden sorg och med sorg en glad stund. Att kroppen beter sig så är ingenting att förvånas över kroppen och tanken är ju olika. Inte heller är det något att förvånas över att jag med glädje minns en lekamlig smärta som gått över. Men tanken - som även kallas hågen - är också minnet själv. Hur kommer det sig då att jag, när jag är glad och minns en sorg som är överstånden, är glad i hågen men sorgsen i mitt minne? Jag är glad i hågen därför att det finns en glädje i den - men minnet är inte sorgset därför att det finns sorg i det. Hör det då inte samman med hågen? Vem vågar påstå nåt annat? Minnet är not ett slags mage åt tanken, och glädjen och sorgen är mat som smakar gott och illa - när den lämnas över åt minnet hamnar den så att säga i en mage som bevarar maten men inte dess smak. Kanske är det löjligt att tycka att minnet och magen har likheter. Men helt olika är de ändå inte...

Det är emellertid till minnet jag vänder mig för att kunna säga att själen påverkas av fyra slags känslor; begäret, glädjen, rädslan och sorgen. När jag utreder dem, indelar deras enskildheter efter art, och bestämmer dem finner jag i minnet vad jag skall säga och hämtar det därifrån. Ändå grips jag inte av dessa känslor när jag med minnets hjälp erinerar mig dem. De fanns där innan jag erinerade mig dem och hämmtade fram dem; just därför kunde min erinering hämta fram dem. Kanske tar vi när vi erinerar oss fram dem ur minnet på samma sätt som korna hämtar upp foder ut magen för att idissla det. Varför märks då inte glädjens sötma och sorgens bitterhet i tankens mun hos dem som talar om dem, det vill säga erinerar sig dem? Är detta annorlunda därför att det inte är likt ur alla synpunkter? Ingen skulle väl vilja tala om sorg eller rädsla om vi varje gång vi gör det blir tvugna att vara sorgsna och rädda? Ändå skulle vi inte tala om sådant om vi inte i minnet fann inte bara hur dessa ord låter; efter de intryck de gett oss genom kroppens minnen, utan också själva begreppen, som vi inte tagit emot genom någon av kroppens portar; dem har själen anförtrott åt minnet efter att i sitt eget lidande fått uppleva och pröva dem - eller också har minnet behållit dem på eget betvång...